2010-11
Semester… har det varit hemkommen igår från Europas mekka, ROM
… Nu kommer några rader om det förflutna samt framtiden.
Jag startade säsongen 2010-11 i division 5 laget Andersbergs IBK, som återuppstod från ruinerna i centrumförorten. Jag kom i kontakt med Olof Qvist genom Frimurarna med våra logekvällar där vi kommit in på innebandy, sen har det bara spunnit på. Och det slutade att jag stod som tränare efter en period med alldeles för mycket skador och operationer på mitt knä. Steget kändes helt naturligt då jag älskar att träna andra och själv. Som fanatiker av Championship manager, senare Fotboll Manager så har det vuxit inom mig att vara tränare. Och jag är driven, till tusen.
I Andersberg skulle det startas om på nytt och jag ville göra det till 100%. Så jag skrev upp riktlinjer samt en policy som laget skulle följa gjorde ordning och reda. Men då droppade en spelare av pga att det blev för militäriskt och jag undrade om jag var FÖR seriös… och det var jag. Så jag släppte det lite för att behaga spelarna. Vi tränade och spelade DM, som vi var väldigt nöjda med trots idel förluster. Men stämningen var god, men jag skall vara ärlig så fanns det inte så mkt att jobba med. Så jag gick in hårt på försvarsspel… men jag fick inte ut något av det jag ville och hade ambition för. Så efter 1 period (vinst 4-1 SIF) och en match (tosk 6-12) kom liksom jobbet med Strömsbro IF till mig. De stod utan tränare, ett grymt talangfullt lag, i division 2. Jag hoppade på direkt. Jag tänkte för mig själv att det kanske gick lite fort, men samtidigt kände jag mig hemma. Här kunde jag ställa lite högre krav.
I Strömsbro startade vi riktigt bra, tre raka vinster mot svåra motståndare. Laget var fullt utvecklingsbart, jag var sjukt inspirerad och gav Strömsbro tid, passion, tålamod, ärlighet. Med lite motgångar sjönk laget som en sten. Spelade droppade av, tyngst var Philip Mellqvist som for till IBK Aston. Jag försökte höja moralen och ställde lite krav, men då slutade spelare dyka upp så det fick jag lägga ner och som i Andersberg så kände jag liksom att jag hade mer att ge, men kunde inte ta det steget med laget. Likheten med mentaliteten i båda lagen var att man ville ha kul, träna med polarna och leka bort träningstiden. Så upplevde jag det och därför tyckte jag det var jättekonstigt att läsa utvärderingarna där samtliga spelare ville träna mer taktik och ”hårdare”, men när jag under året försökte med det, så droppade ni ju av och slutade dyka upp på träningarna. Hopplöst!!!
Med några få omgångar kvar stod det klart att vi skulle fajtas om platsen om platsen i div2 in i det sista. Med alldeles för få spelare friska lyckades vi inte klara det. Men gruppen, hör och häpna växte. Jag släppte laget ensam till Mission Impossible; bortamatch mot seriesuveränen Uppsala BK. Matchen slutade 6-1, men laget vann med 10-0. Där kom vändningen, vi kände att vi kunde klara oss utan de spelare som vi tappade. Det var riktigt tajta matcher i slutet men vi orkade inte riktigt med den tunna truppen vi hade. Men vi var jätte nära. Så vi åkte ur. Skit tråkigt. Men så är det i sporten och jag var redan då sjukt taggad för en ny start då jag redan kontaktat nya spelare och jobbade frenetiskt för Strömsbro IF och tåget tillbaka. Men jag var lite kluven på hur jag skulle leda laget.
När jag själv var som bäst när jag spelade hockey så älskade jag kraven som tränaren ställde på mig, att han var ärlig med kritiken, som alltid blev konstruktiv. Ordning och reda, tydliga regler för träning och match. När tränaren visar upp sådan pondus så blir man bra själv, och jag var fan på väg att bli nått bra… Så det har jag tagit med mig som ledare, som om taktiken inte är solklar så var tanken att klar att kraven skulle vara höga, men hur höga då?? Jag känner att jag driver stenhårt inombords, men kunde jag göra det med det här laget? …… lite vemod, liksom. Skulle det bli som i Anderberg där spelare slutar, för nu var vi ju ändå en division lägre. När jag spelade med Tolvfors IF och stukade fotleden, klev jag även där temporärt 2008 som tränare, något mindre mogen än idag. Och samma visa igen, ställde lite krav, lagledaren lackade ur och skickade mig ett mail på säkert 4000 rader om hur jag ställt till det i laget, hennes lag när jag som auktoritär och försökte ställa krav. Vill tillägga där att Marcus Podda Podgrosek var den ända som följde och klagade inte.
Så hur skulle jag gå vidare med laget, och sanningen är att jag tänkte uppåt i seriesystemet. Hur hög serie måste jag träna i för att spelarna ska köpa mig??
Där var jag i tanken jag satt hemma i soffan med blocket som valigt på bordskanten och filosoferade. Telefonen ringer… ”hej Micke, Johan Haglund heter jag…. Har du tid en stund??”
Hjärtat rusar… vad är det här? IBK Aston vill ha med mig i sin organisation… spännande. Vi bestämde träff på mingel och bar i centrala Gävle där Johan presenterade klubben och sitt lag som ett ytterst proffsigt sätt. Assisterande tränare, bakom maestro. Jag berättade och var ärlig mot Johan att mitt taktiska kunnande inte är på så hög nivå, än… Så detta skulle kunna bli den perfekta utbildningen för mig. Jag sov på saken och på vägen ut mot Järbo dagen efter i samtal med min sambo så bestämde jag mig. Det blir Innebandyklubben Aston. Skrev ett meddelande till Johan och vi träffades senare den veckan där jag fick träffa Johan igen samt lagledaren Christer Jansson på Jernvallen min nya hemma arena =)))))))) där de presenterade kontraktet. Jag skrev på för två år, vi skakade hand, knäppte kort och jag kände mig mycket välkommen. En klubb med stor ambition och en mycket intressant satsning det kommande året. Det ska bli ska bli skit kul att sätta igång.
När Johan och jag träffades första gången så var tanken att jag skulle gå som assisterande, men det har nu ändrats till tränare, där jag ska flyta in någonstans bakom Johan. I förra veckan for jag med Maestro över till Sandviken igen för att träffa andra ledare i Herr-ledet för att diskutera planeringen av året. Och det ser mycket intressant ut, hur spännande som helst! Framförallt att jag upplever Johan lika driven som en själv och vi kan säkert gå långt i år tillsammans. Det ska bli super kul att se hur organisationen ser ut på denna nivå, samt hur Johans upplägg ser ut. Det här kommer passa mig perfekt, jag tror verkligen det.
Som det ser ut kan det bli så att jag kommer att referera matcherna med Aston här, även det är skoj då jag älskar att skriva. Jag vet ju att Johan har en egen blogg där han refererar matcher och tänkte att jag eventuellt skulle lägga ner och skriva om väder och vind, som jag gjorde på förra bloggen, men vi får se hur floden rinner. Hur mirakulöst det än låter så kan det nog rinna uppåt mot fantastiska höjder =))
Sammanfattningsvis då… Andersberg är som min moderklubb, Strömsbro där jag tog fart, och Aston där jag landa. Spelare på vägen som imponerat på mig är Marcus Friberg i AIBK.
I Strömsbro står trion Fredrik ”Capten” Eriksson, Andreas Sköld och Joel Zetterlund en klass för sig. Och vad som än händer med Filip Nordin, så har han mina röster. Verkligen en bra kille med grym inställning. Stort hjärta. Jag fick nyligen reda på att Ni fick Ljusdals plats i serie 2. Grattis grattis!! =))) Verkligen glad för er skull. Hoppas Ni tar bättre vara på denna säsong!
Det ska bli sjukt spännande att följa spelarna i Aston, men Philip Mellqvist sticker ut lite. Han påminner sjukt mycket om mig själv. Fantastisk talang, idiotisk vinnarskalle med dum tjurighet. Den tjurighet som satte stopp för mig på väg mot toppen. Intressant att se hur det går för honom. Jag talar ju lite av erfarenhet när jag vill försöka hjälpa honom bemästra temperamentet. Nu har jag inte riktig koll på hur det ser ut i spelartruppen med de nya spelarna och de som stannar men klubben och ledningen ser *skakar på huvet* bra ut.
Jag vet inte när jag skriver här igen........ Men till dess så får ni sköta om er och ta hand om sommaren.
./Coach Mike